Ingen bebis än... Jag börjar tro att jag bara har drabbats av enorma mängder vätska som flyttar sig likt en bebis rörelser. Jag är idag, tisdag, i v. 38+3, riktigt på sluttampen då bebisappen bara visar att det är 10 dagar kvar. Tänk vad fel jag hade! Jag som sa att jag skulle föda förtidigt även denna gång...! Nu är jag inställd att gå över tiden så pass mkt att de får sätta igång förlossningen.

 

Mentalt känner jag mig förberedd inför själva förlossningen. Aurorassamtalen är avslutade och de gav mig mkt trygghet, vad jag känner nu i alla fall. Jag är inställd på att kroppen faktiskt gjord detta tidigare och att jag kommer kunna hantera situationen bättre än förra gången. (Då jag spårade ur, vägrade krysta och skickade tom hem Sebastian mitt i matchen). 

Fysiskt är jag mer än redo. Det är på riktigt jobbigt nu, utifrån min kropp. Jag fattar att folk har det tuffare än mig med blodtryck, vikt eller kanske andra medicinska tyngre bitar, men för mig är det faktiskt också jobbigt. Jag har ont i ALLA fogar, både fram och bak, vilken skapar en känsla av att närsomhelst gå av på mitten. Jag har ett ENORMT tryck neråt som gör att jag förbrukar mer toapapper än sjukhuset under vinterkräkstider, ja både nr.1 och nr. 2...

Jag är trött och inte van att verkligen, verkligen behöva lägga mig ner och blunda några minuter på både förmiddagen och eftermiddagen. Mina sammandragningar är inte längre smärtfria utan kräver fokus på andning för att ta mig igenom dem. Dessutom är jag trött på att inte kunna sitta upprätt, för då känns det som om bebis ska födas ut ur bukväggen eller som om jag sakta men säkert bryter hans nacke.

Jag längtar verkligen till att inte vara gravid mer! Konstigt tänker du säkert, borde man inte längta tills att få träffa sin bebis? Jo, det är klart att jag gör! Men jag är också realist och vet hur det var första tiden med Emmie-Lou, med allt vad amning, sömn- och matbrist, hormonrace ect innebär.  Babybluesen kommer lämpligt nog infalla sig då jag normalt blir låg på året... Hur förbereder man sig för det? Sjukvården är så fiffigt uppbyggt att förebyggande arbete inte finns att få. Och alla vet ju att depressioner är lättast att behandla i den akuta fasen och inte före diagnosen... Eller?

Nu ska jag inte måla fan på väggen, jag kanske kan tackla det bättre denna gången när jag vet vad som KAN komma <3

Annars är allt klart för bebis, på materiell väg. DET känns skönt.

 

De tre senaste nätterna har jag verkligen sovit dåligt. Mkt förvärkar och molande värk som krävt både bad, alvedon och vetekudde för att kunna komma till ro... VARJE natt har jag varit tre minuter från att åkt in till förlossningen i tron att nu är det dags. Hemskt tufft att bara vänta på en sådan stor prestation. Många, många kvällar har jag gått och lagt mig och bett till Gud att jag inte ska föda i natt då jag är så trött och inte kunnat sova något föregående natt. Inatt är en sån natt... Och varför är jag vaken nu så sent då? För att jag inte kan sova pga halsbränna av mackan jag åt vid 21. Haha! Moment 22!

 

I morgon ska jag till MVC igen och kika om han är fixerad än. 100 % att han inte är det för han byter sida 63848 ggr/dag. Tror han stör sig lika mkt som jag på sammandragningarna ;)