Noll dagar kvar. Det trodde jag aldrig skulle komma från min mun, men snälla, SNÄLLA bebis stanna några dagar till... Jag är sjuk, riktigt förkyld sedan några dagar tillbaka så tanken att det skulle starta när jag är i detta skick gör mig gråtfärdig. Jag kan knappt andas, huvudet tar kål på mig och jag äter paracetamol som om det vore smågodis... I natt var jag vaken större delen av den. Vaknade av smärtsamma sammandragningar och hann tänka 'nu är det dags' 5688 ggr innan jag insåg att jag bara var kissnödig. Tänk vad kroppen kan luras! Eller den luras inte, det är verkligen sammandragningar men de beror att blåsan är full och inget annat. 

 

Sebastian är ledig lördag och söndag så jag har tänkt kurera mig och bli frisk i helgen. På onsdag, den 12:e har jag tid för att bli igångsatt, tack och lov! Nu är det verkligen INTE smärtfritt längre.