Jag kallar det överraskning för det är exakt det som det blev.
En överraskning kan mötas av glädje eller det motsatta. Jag har nu bearbetat en hel del och landar nu i det första, glädje! <3
Det känns som det skedde för en evighet sedan men vill minnas att det var i början av februari. Vi bodde fortfarande i Finland och vi hade just kommit hem från en hemmamatch, en lördagkväll, då jag kände att något skavde eller hur jag ska beskriva det. En obehaglig känsla som var främmande för mig. Vi skulle precis äta middag och jag gick på toa för att checka läget liksom. Där, helt otippad kom min hormonspiral ut. Jag fattade nada och minns att jag mest var förundrad att den var så liten.
Jag visade Sebastian spiralen och vi brydde oss inte så mkt om det utan åt middag i lugn och ro. Eftersom Emmie-Lou blev till med en spiral i matchen så började jag lite smått googla. Hittade inte mkt att gå på än att det kan ske. En träff länkade mig vidare in på sajten FamiljeLiv, som man FYI ska hålla sig långt borta ifrån, där en tjej skrivit att liknade hade hänt henne och hon var gravid då.
Njaa, tänkte jag då jag tycker känna min kropp mkt väl och när jag blev gravid med Emmie hade jag mkt tidiga symtom. Men jag kände inget så det var ju lugnt.
Men. Tanken hade börjar gro i min hjärna och i lite smått panik slängde jag mig i bilen och körde till det nattöppna Apoteket. Jag hade stressat upp mig själv så mkt att jag glömt att jag druckit ett glas vin till maten och att jag körde med handbromsen i under färden. Under hela vägen till Apoteket, hem och kissandes på stickan hade jag min bästa vän i luren.
Det skulle ta några minuter tills det visade korrekt svar så jag ställde klockan och gick och satte mig i soffan. Nu var jag lugn. Omöjligt att jag var gravid, sånt känner man ju, tänkte jag. När klockan ringde var jag så övertygad att jag INTE var gravid så jag var inte så intresserad av titta efter så det fick Sebastian göra, själv satt jag kvar i soffan, jag tror med ett glas vin i handen.
Sebastian kom ut med stickan i handen och så förvånad ut. "Ja där ser du, jag är ju inte gravid. Jag måste sluta vara så dramatisk" sa jag och skrattade.
"Öhh, det står 'Gravid +3 veckor' fick jag till svar...
Jag grät. Mitt företag jag skulle strax dra igång, min chans att bidra till familjens inkomst och SLIPPA vara hemma mer, poff, B O R T A!!!! Dessutom hade jag just börjat träna med en PT och skulle bli lite tightare till vårt planerade bröllop -17, alla mina planer var inget värt.
Jag sov inget den natten, utan vaknade som ett vrak. Ledsen, deppig och förtvivlad.
Både jag och Sebastian hade långt tidigare kommit fram till att vi ville ha två barn och att vi skulle ta ut spiralen och börja verkstaden hösten -16. Då skulle Emmie varit mellan 3 1/2 och 4 när bebisen kom, och jag skulle få arbeta upp en bra föräldrapenning och hinna sätta företaget på kartan.
Det jag kom fram till natten, då jag legat vaken, var att om vi nu ville ha två barn var det här de barnet. Mitt hjärta och samvete sa att man inte får välja sina barn och att jag inte kunde välja att ta bort det här för att sedan ett halv år efter försöka få ett annat. Och om vi bestämde oss för att vi skulle ta bort det här var det "bara" ett barn vi skulle ha. Kanske hårt och lite dramatiskt men så resonerade jag och när jag berättade det för Sebastian fick jag både medhåll, men han sa också att han inte ens hade tänkt tanken att vi skulle ta bort det. Sen kom det över mig igen, hur dåligt jag faktiskt mådde under förra graviditeten, både fysiskt men framför allt psykiskt. Jag grät jämt och var deppig under större delen av det 7,5 månad jag var gravid. Dessutom fick jag foglossning tidigt, redan vecka 10-12, som gjorde orörlig och galen av smärta.
Jag mindes även från när jag vart gravid med Emmie-Lou att det fanns vissa risker när man blev gravid med hormonspiral. Spiralen ska (normalt) nämligen göra så att slemhinnan i livmodern inte byggs upp så att det befruktade ägget kan fastna. Risken blir då att det befruktade ägget sätter sig i äggledaren, sk utomkvedshavandeskap, vilket kan leda till att den i värsta fall spricker när ägget växer, och man blöder kraftigt, i buken. Detta kräver operation för att man inte ska förblöda.
En annan risk är att slemhinnan finns men för tunn för att orka med att 'bära' ägget när det växer på sig. Så än så länge var det inte ens säkert att det skulle bli något till barn.
1177.se rådde mig att göra ett ultraljud så att ägget satt rätt, annars skulle jag behövas opereras... Sebastians lagläkare bokade in mig hos en gynläkare redan veckan efter.
Så klart var det en tokig tid så jag fick åka utan Sebastian och med Emmie som sällskap. Läkaren fastställde flera saker:
- Det var två ägg befruktade
- Jag var i vecka 6
- De satt i livmodern
- Jag hade en infektion som i värsta fall kunde leda till spontan abort
TVÅ VECKOR! Jag som knappt kunde leva normalt de få dagar jag väntat på detta ultraljud...!
Efter några dagar började jag småblöda, enstaka gånger och sparsamt, men det var ändå inte roligt att se. Hade jag fått missfall? Var det pga infektionen? Eller var det vanligt då man bar tvillingar?
Jag har nog aldrig, ALDRIG, haft längre två veckor i mitt liv! Jag som är van att ventilera allt med mina vänner, gärna flera åt gången hade bara berättade det för två, eftersom allt var så osäkert och för att jag inte visste om jag var glad än att få ett till barn. Inte ens någon i min familj fick veta något... Och de stackarna som visste, Gud, förlåt för alla TUSENTALS sms, ha ha!
Så otacksam kände jag mig! Här går jag och blir gravid hur som helst när folk i min närhet bokstavligt talat, kämpade med att försöka bli gravida. Skämdes, jag skämdes.
När de två veckorna gått och jag skulle göra det andra, avgörande ultraljudet, var jag säker att det var tomt. Och om det inte var det skulle krämen för infektionen gjort fostren till tvåhuvade varelser som ändå inte skulle överleva... Mina känslor var liksom i kaos.
Men ! Vid det andra ultraljudet såg hon att infektionen var borta, inget pågående missfall eller blodrester i livmodern OCH ett tickande hjärta <3
Hon gratulerade mig och sa att nu var det dags att vända mig till mödravården och att vi skulle förbereda oss för en oktoberbebis.
I chock, fortfarande ovis om jag var glad eller förtvivlad, ringer jag Sebastian och berättar. Han blir glad för oss båda. Emmie, som vininte berättat varför jag var hos läkaren, säger spontant att jag har en bebis i magen. Herregud vad jag misstrott hennes förmåga att förstå saker och ting...!
Nu, flera veckor senare, i Sverige, ligger jag här i sängen med Emmie-Lou mellan mig och Sebastian som sover tungt och en Bosse snarkandes på andra sidan. Jag har en lite kula på magen som lever rövare just nu. Vi är i vecka 19 och allt såg bra ut på ultraljudet i torsdags. Japp jag fick göra ultraljud både på hjärtat mitt och bebisen i magen. Magen var planerad sedan länge.
Den 12:e oktober är det planerat att vi ska bli fyra, eller jag menar fem. Bosse har ju en stadig plats :)
Vi tjejer hamnar i underläge nu när Sebastian och Bosse får en till i pojklaget <3
Här är alltså det främsta anledningen till varför jag blev inlagt pga lågt blodtryck <3 En ganska bra anledning faktiskt kan jag tycka.
Nu har vi börjat berätta för folk vi inte träffar så ofta (det syns ju liksom ganska bra nu) inte för att det varit någon hemlighet eller så, utan för att nu vet vi vart vi står och att allt ser bra ut.
Jag har accepterat att blir en pissig föräldrapenning efter ett år som hemmafru och jag får leva på Sebastian ett tag till, mitt företaget hamnar ytterligare ett år på is, kroppen får vänta och bröllopet lika så. Men viktigast av allt, jag har landat i mina känslor och blivit bekväm i tanken och jag ser så mkt framemot den här lilla killen och att vi ska bli fler i vår redan fantastiska lilla familj!! <3 <3 <3
Stort grattis! Kommer bli toppenbra det här 💞