Ibland funderar jag om jag är en klagare. Du vet, en sån som klagar jämt, på allt. Aldrig nöjd. För lite jobb, för mkt jobb, för varmt, för kallt, för konstig, för vanlig osv osv...

Man borde njuta mer, leva i nuet, carpe diem etc etc.

 

Men ibland suger det från sekund ett när man slår upp sina två blå. Ofta på måndag faktiskt.

Vi hade en fantastisk helg med PERFEKT väder, god mat och ledigt i tre hela dagar. Tänkte att jag skulle bli fulltankad med energi inför en 8 dagars lång arbetsvecka.

 

Jag vaknar till och från hela natten, dels av mina egna mardrömmar, dels av Emmie-Lou som sparkar mig, skriker i sömnen, vaknar och gråter över sina kliade myggbett och sist men inte minst, av att Bosse lägger sig på mitt huvud och snarkar. Jag ligger klubbad som en säl och kan inte vända på mig för fogarna smärtar värst vid såna rörelser, för att ta bort honom. Så jag måste väcka Sebastian som tvingas göra't.

Klockan ringer 05:00, jag ligger utan täcke och fryser och börjar ifrågasätta livet innan jag kliver upp. Helgens vackra väder har förvandlats till ösregn. YES, måndag !

 

Jobbet gick väl bra trots att jag vaknade till liv strax innan lunch. Jag kunde hantera min frustration över en patient som vägrade lyssna med att gå ut från rummet och andas några gången.

 

När jag stämplade ut hämtade Emmie och Sebastian mig utanför jobbet, typ i samma skick som jag själv, upphängd, nersläppt och sparkad på. 

Vi tog en kort sväng på stan för att försöka köpa oss fria i middagsväg men gav upp rätt fort då Emmie var på ett minst sagt JOBBIGT humör.