Är man som förälder någonsin tillräcklig för sina barn?
Igår när jag kom hem efter ett kvällspass på sjukhuset hade Sebastian (och Bosse) somnat med Emmie-Lou i hennes rum.
När jag väckte honom var han helt förstörd. Jag citerar: "Detta var den värsta dagen som förälder hittills".
Emmie har farit och flängt, likt mig, fram och tillbaka mellan mor-och farföräldrar de senaste dagarna. Igår skulle hon och Sebastian till en sommarstuga typ 3 mil härifrån och "mysa" lite. Efter två eller tre utbrott som både innehöll att bitas och rivas gav han upp och åkte hem. Han kunde inte trösta henne utan fick sitta utanför hennes rum, förvisad och höra henne gråta hulkandes. Hans ord; otillräcklig.
Mitt samvete...! :-/ Idag får hon träffa mig på eftermiddagen först då jag strax dra till sjukhuset igen. Skift, vem fan kom på att man skulle arbeta så?!
I morgon är jag ledig efter en 8 dagars vecka. En dag. En dag då jag ska vara närvarande för Emmie.

 

Jag vet att hon får allt hon behöver, dels det basala, mat, kläder, sömn men också trygghet, kärlek i mängder, uppmärksamhet och bekräftelse. Jag vet att vi är bra föräldrar, men ändå. Blir man någonsin tillräcklig? :(