Idag är det en hel månad sedan jag skrev sist... Jag har reflekterar lite över det och kommit fram till att det är då jag mår som bäst. Alltså, när jag mår som bäst, skriver jag som minst. Idag är ett undantag, jag mår bra idag, typ. ;)

Månaden har rusat förbi! 2 fina bröllop, några lediga dagar med strålande sol i svärföräldrarnas paradis på jorden och en massa, massa jobb! 

När jag skriver massor är det en klar underbedrift. På ren svenska har vi suttit rejält i skiten. Kort om personal och ofta fler överbeläggningar än jag vågar skriva ut... Jag har lärt mig att hantera sånt, att sitta i skiten, och mitt mantra lyder: "gör så gott du kan, dagen kommer att ta slut HUR mkt man än har att göra. I morgon är en ny dag". Alla sitter i samma båt så det är OTROLIGT viktigt att se om varandra, så gott man hinner. Ibland hinner man knappt se den man arbetar med förutom i läkemedelsrummet där man får jämföra svettfläckar medans man tillreder antibiotika.

Jag tror inte jag insåg hur mkt vi slet förrän nu, då många kom tillbaka från semestern och vi var fullt bemannade igen. Igår gick jag hem från jobbet och kände mig nöjd, inte otillräcklig eller en patientfara. HURRA!

Nu till rubriken. Klumpen i magen handlar om två saker. Ena, som så många år vi den här tiden, vart tar vi vägen? När ska vi börja packa? I vilket lag ska Sebastian spela nästa säsong? 

TACK TIMRÅIK FÖR ATT JAG SLIPPER FLYTTA PÅ TVÅ HELA ÅR!!!! :D Igår bjöd jag på fika på jobbet jag var så lättad och glad. Köpefika, men nog så uppskattat.

 

Den andra klumpen i magen handlar faktiskt om den "riktiga" klumpen. Bebis. Förra veckan var jag på ett rutinbesök, ett försenat "v.29 besök". Allt såg bra ut tills barnmorskan mätte magen. Den hade inte växt på 4 veckor. Jag bröt ihop och hann precis komma upp på fötterna, torka tårarna och kliva in på jobbet. Jag gjorde det man inte ska göra, Googlade, och det lugnade mig. Tydligen vanligt och även folk i min närhet har varit med om samma sak där allt slutade bra. Tills jag fick ett sms av min barnmorska, en lördagförmiddag under frukost. Fler kontroller och ultraljud hos en specialistläkare och uppmaning att notera fosterrörelser noga så att de inte tappar i kraft och intervall. Tillbaka till 'bryta-ihop-stadiet'. Fram tills igår har jag varit tröttare än vanligt, illamående, svimmat x 2 och inte kunnat peta i mig ordentligt med mat. Så klart något var fel.

Felet var, på sin höjd, en felmätning, för igår hade magen vuxit 5, nästan 6 cm på en vecka! :)

Jag mår fortfarande illa och är så trött så trött, men det är ju vanligt i slutet <3