Jo, Sebastian fick ett bra kontrakt i Kalpa, ett finskt hockeylag i en liga motsvarande SHL i Sverige.

Varför vi väljer att inte sätta mini på förskola och mig i arbete på något sjukhus är egentligen ganska logiskt. Kan någon mer än finnar förstå finska? I staden vi bor i pratar 0,1 % svenska, så jag tänker inte ens försöka. Men jag ser det som en chans att göra något inte alla kan få uppleva. Det är få föräldrar som har möjligheten att få tillbringa så lång tid hemma med sitt barn som jag får. Det är helt fantastiskt! Och ibland, förjävligt!

 

Men detta är helt nytt för mig. ALDRIG trodde att jag skulle bli hemmafru och leva på någon annan, aldrig. Men men, överraskningar är ju alltid spännande. Och spännande ska det bli, för hur fan ska jag mentalt klara det?! Jag är alltså nu totalt beroende av någon annan och kan inte dra något som helst strå till stacken... Otroligt främmande för mig eftersom jag stått på egna ben sedan jag gick ut gymnasiet. Min ambitionsnivå har alltid varit hög och jag är väldigt drivande som älskar att jobba tills jag stupar och stortrivs med lite för många bollar i luften. Lite överallt skulle man kunna säga. En av mina drivkrafter har nog varit att jag är bekväm. Jag vill inte behöva vrida och vända på kronorna, inte ens som student. Och herregud, jag har varit student många, många år. Utan jag vill kunna dra mitt kort och veta att det finns pengar där. Jag vill kunna köpa det jag vill. Så därför har jag sett till att ha att kunna påverka sitt saldo på kontot. Behövs det mer cash är det bara att ta några extra pass eller någon till kund, herregud vad enkelt och jag bestämmer ju helt själv på vilken nivå jag vill ligga.

 

Jag läste någonstans, kommer inte ihåg vart, att studier visar att framgångsrika människor drivs av ångest. Att sträva efter att bli bättre, större, rikare, kändare ect skulle dämpa den inbyggda ångesten. HA! Löjlig slutsats att anta att jag led av ångest tyckte jag!  Tills jag fick barn...

Graviditeten var inte planerad men vi räknade på att jag just skulle hinna läsa klart till sjuksköterska. Men hon kom förtidigt. Nästan 6 veckor. Så från att studera heltid, jobba 50 % och leda x-antal Friskispass i veckan till att sitta i soffa och amma. STOR förändring, stor! Dessutom kom den som ett brev på posten, babybluesen. NÄMEN HEJSAN ÅNGEST!

Tackar Gud att en av mina, numera, närmaste vänner fick barn tre veckor efter mig och upplevde till stor del liknande känslor som jag. Vi satt i många, många timmar i soffan med kaffet i koppen och grät, gnällde, klagade, tyckte synd om oss, skrattade och ljög tillsammans. VEM ÄR MAN UTAN SINA VÄNNER?!

 

Omställningen att få barn och inte kunna leva som man levt tidigare är nog i sig ångestframkallande för de flesta, mer eller mindre. Klart att jag visste att det skulle bli annorlunda, men man har ingen aning hur och det går inte att föreställa sig. Det tar ett tag innan man kommer in på det nya banorna och de mörka, tunga känslorna lättar, men jag tror att har man en gång varit nestämd och haft ångest är det lättare att hitta tillbaka till den sinnestämningen. Som om hjärnan är känsligare och snabbare påminner sig själv vad det handlar om och hur man mådde.

Jag får skriva mer om hur jag tacklar min ångesten när den dyker upp nu förtiden en annan gång. För 'den' kommer ju och går, som för oss alla.