Det var en tuff natt i natt och framför allt tuff dag, den tiden jag var vaken i alla fall... Jag gick och la mig med Emmie-Lou efter lunch och vaknade att Bosse stod på mig och slickade i ansiktet, kl 17.20 (!)
Vi var och käkade lunch på stan när Sebastians träning var klar.
På det här roliga pannkaksstället...!
Emmie-Lou älskar det, kanske inte pannkakorna men Mumin.
Det är hemmamatch ikväll så det är bara jag och de små hemma. Innan Sebsatian drog var han snäll nog att laga Chili con Carne till oss. Jag är inte pigg alls, och bara tanken att jag snart måste klä på mig och barn för att gå ut med Bosse får mig att bli yr och kallsvettig, trots generös dosering av paracetamol och ibuprofen. Diklofenak, typ Voltaren, är sjukt nog receptbelagt här i Finland...
Det är en speciell hockeymatch ikväll tydligen. Ägaren (?) till hockeylaget ska hyllas på isen och det är fullsatt. Hockey är ju inte riktigt mitt största intresse och jag skulle inte kolla på någon match om inte Sebastian spelade. Men det är inte riktigt så att jag kikar på de matcher han spelar heller och vi brukar skämta om det. Innan vi fick barn och när vi bodde i Gävle där jag hade lite 'hockeyfruar' vänner gick jag så ofta jag kunde på hemmamatcherna. Kan ju erkänna att jag inte riktigt kollade då heller utan jag satt och snackade med de andra tjejerna på 'fruarläktaren' och käkade Delicato bollar och klunkade kaffe. Men efter att vi fick barn blev det lite mer komplicerat. Matcherna börjar vid läggdags och för vems skull ska jag försöka hålla mini vaken och hur mkt av matchen får jag själv se när jag ska kämpa med att hålla henne på gott humör.
Nej då är det skönare att följa matchen hemma. Mitt beteende har mer än en gång ifrågasatts, både rakt i mitt face men också till Sebastian. Det anses som om inte jag skulle stötta honom i det han gör bara för att jag inte visar mig på matcherna och att det är konstigt att jag inte är intresserad. Som om det skulle visa hur mkt jag stöttar han. Löjligt! Även här i Kuopio möts jag av det och hur länge har jag varit här liksom... Och herregud jag sitter ju fan här, i ett land där jag inte känner någon.
Att jag inte väljer att vika mitt liv synbart åt Sebastians arbete betyder inte att jag inte stöttar honom. Men min identitet kan ju inte få blekna bara för att han har valt att spela hockey. En av de första gångerna jag visade mig bland de andra hockeytjejerna fick jag en fråga, vems tjej jag var... Härligt synsätt! Det var faktiskt lite det jag funderade på innan vi började träffas. Jag ska inte säga att jag blev övertalat att ge det en chans men nästan. Jag har ett stort behov att kunna stå på egna ben och har mer än bara lite skin på näsan för att stå i skuggan av någon annan. Sebastian vet hur jag står i frågan och stöttar mig i min vison, likvärdigt som jag stöttar honom, i allt.
Jag älskar honom trots hockeyn skulle man kunna säga :P
Det här är min syn på mitt liv och jag har säkert mkt att arbeta på med mig själv och min syn på mig själv. Med det vill jag säga att jag ifrågasätter ingen annans liv och hur de valt att följa sin fru/make ut på äventyr. Det är stort att kunna offra en del av sig själv för att ge möjlighet till sin partner att lyckas <3
Stå på dig du gör helt rätt. Huvudsaken ni är överrens. Jag vette sjutton om jag följt med till Finland haha. //Angelica