Igår blev det inget inlägg, omedvetet faktiskt. Emmie-Lou vaknade med feber och jag var fortfarnade hängig och kände mig matt av allt. Så den lilla energin som fanns gick åt. Sebastian var den enda som var klar i knoppen så han höll på att krypa ut ur sitt skinn av en låååång söndag inomhus. Eller ja Bosse mår ju också bra men han är anpassningsbar, oftats till det mindre aktiva :P
Här ligger Bosse och myser i en "docksäng"
Men inlägget dagen före, ´En dålig hockeyfru´, hade otroligt många läsare! Helt galet, och roligt! Så jag levde på det kan man väl säga.
Idag blir också en lugn dag. Jag tog just tempen på mini och den mäter 39,4, stackars liten! Nu ligger hon med fötterna i mitt knä och sover efter en supp Alvedon. Hon tog sig för ena örat och sa ´aj aj´ så jag hoppas hon klarar sig från otit. Det finns inget som kan göra så ont i mitt hjärta att se som när hon mår dåligt. Jag känner mig helt maktlös och vill bara ta över hennes smärta och feber... Trots de känslorna så finner vi varandra på ett sätt vi inte gör när hon är pigg. Hon måste ha mig nära och tar ofta min hand och lägger på sig själv eller kryper upp på mig vad jag än gör. Det är en häftig känsla att känna sig så behövd <3
Säkert samma känsla som gör att jag älskar att arbeta som sjuksköterska. Trots att sommaren måste slagit något rekord av att ha patienter i korridoren pga platsbrist och så mkt att göra att du knappt hinner se ansikterna på de personer du delar piller åt, har det varit väldigt roligt! Och det är just det som är hemligheten, man kan stå ut med hög stressnivå, svårtsjuka och döende patienter om man har roligt med sina kollegor mellan varven.
Stroke är otroligt skrämmande men samtidigt väldigt intressant att arbeta med. Hjärnan är så galet komplex och man kan aldrig bli fullärd och det passar mig perfekt! På 109 Stroke, Gävle sjukhus, arbetar det riktiga hjältar och jag saknar att vara en av dem <3
Nu ska jag ta mig lite mer kaffe och låta min butler, robotdammsugaren, få arbeta lite ;)