Precis nu blev jag påmind av en vän att jag har en blogg. Seriöst har jag inte haft EN enda tanke på den sista vecka (?) Det är inte så att jag har haft fullt upp här hemma och julstökat direkt. Utan vi har varit lite små krassliga, någon med halsont, en annan med feber ett par dygn och den tredje huvudvärk. Så har vi bytt med varandra och gjort om karusellen. Typ så, i säkert 2-3 veckor. En generell trötthet som jag inte ens får bukt med med en hästspark till espresso. Galet!
Så är jag lite låg, typiskt höst/vinter låg. Tankar smyger in i hjärnan som börjat frågasätta om jag verkligen ska satsa i företagande... Varför skulle jag lyckas? Det kommer alltid finnas de som är bättre och just DEN lilla tanken brukar vara det som driver mig. Jag ger mig inte in i något som jag inte vill bli bäst på, så är det. Kanske det är det som gör mig till en fegis som lägger mina utbildningar på hög och letar efter nästa sak att lära mig...
Jag har väldigt svårt att leva här och nu. Men jag har blivit bättre och F Ö R S Ö K E R att njuta här och nu. Sjukt att det ska vara så svårt!
När jag blir låg blir jag förlamad. Och trött. Om jag inte haft barn och hund hade jag aldrig klivit ur sängen, på sin höjd att gå på toa och dricka lite vatten. Låter hemskt men det brukar inte gå så långt. Jag kan bara minnas en handfull gånger.
När vi fick barn låg endorfinnivån till en början på plus, som för många, jag gick på ett rus och kunde inte ens sova på säkert 2 veckor! Jag städade, bakade, lagade mat, bjöd hem folk och fikade i massor! Efter några veckor smällde det bara till. Sebastian hittade mig i soffan efter en träning. Jag bara grät, för allt! Att Sebastian inte tagit på tandkräm på min tandborste utan bara på hans, att blommorna behövde vatten, ja verkligen allt och inget. Och av någon anledning tror nyblivna mammor att man ska stråla av energi och lycka, så pressen blev hårdare, upplevde jag. Men hur skulle jag kunna vara glad? Emmie kom för tidigt, nästan 6 veckor före beräknat datum, mitt i min största sorg, någonsin. Min pappa fick cancer, elakartad. Jag fattar nu att hon kom för att hjälpa mig och vår familj genom det.
Det enda jag kunde tänka var att han skulle dö och att hon kom för att han skulle få träffa henne. Så vart jag arg, arg för att mitt barn inte skulle få lära känna och minnas sin morfar. De som känner min pappa vet att han är galen i barn och de i honom <3 vilken gjorde mig ännu argare!
Morfar efter över 4 månader på sjukhus (Jag kommer få höra att jag la ut den här bilden. Han ogillar den, tycker att han ser så sjuk ut, så urmärglad. Men det här en den första bilden som jag tycker visar att han vunnit över cancern, så den betyder mkt för mig)
Här är vi med som stöd på cytostatikaterapi
Min älskade pappa kämpade så hårt och var en hårsmån att låta cancern vinna. Jag tror ingen fattade, inte ens jag, hur nära det var. Eller min mamma förstod nog. Hon har i efterhand sagt att hon börjat planera hans begravning.
Det blev för mycket för mig och till och med Sebastian blev orolig för mig och ville att jag skulle söka hjälp. Man kan väl säga att jag isolerade mig från alla, tom Sebastian. VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT ATT BE OM HJÄLP?! "BVC-tanten", Malin, fångade upp mig, flera gånger men jag slingrade mig ur det och förnekade att jag mådde dåligt.
Men efter att Sebastian fått kontrakt i Djurgården och flyttade till ett hotellrum dagen efter, fattade jag att inte kunde vara hemma själv med bebis, hund och må så här. Jag bekände färg och sökte hjälp och fick träffa en psykolog. Det bästa jag gjort för mig själv! Hon tyckte jag skulle börja äta antidepressiva direkt men jag vågade inte. Snacka om idiot! Men jag var övertygad att om jag kunde klara det själv. Bara jag kunde få igång träningen på riktigt och hitta verktyg att bryta mina tankemönster. Och det gjorde jag, med en metod som heter ATC. Googla upp det! Och låna e-boken; Kärlekens ATC. Som en julklapp för din relation. Jag läser den till och från fortfarande.
Min räddning ur det 'låga' har alltid varit träning. Gissar att det är därför jag tränar så mkt. Jag behöver endorfinerna, regelbundet. Så vilar jag från träning mer än 2 dagar känner jag direkt hur det börjar krypa i kroppen och jag blir lite irriterad på allt och alla. Det absolut BÄSTA jag gjort är att bli Friskis&Svettis ledare! Herregud vad jag älskar att se alla göra som jag, och svettas som jag! Nästbästa är att jag alltid får uppskattning för min energi och prestation i rollen som ledare. Om motionärerna bara visste vilken energi de ger mig! <3
Som jag saknar att leda pass! :( Men i jul... Då jäklar!
Oj, det här inlägget skrev sig själv! :/
Ja din pappa kämpade verkligen. Så fin bild på honom o barnbarnet ❤️